söndag 24 mars 2013

Olof Eneroth, anguis in herba

1800-talsmannen Olof Eneroth var en mångsidig man: han kämpade för att förbättra folkskolan och han stred för att höja kvinnans ställning i samhället (själv hade han gått i fattigskola och växt upp med sin fattiga mor som var änka). Han var berest och beläst och som god vän med Fredrika Bremer (som fäst sig vid den unge mannen när de båda deltog i en stormig båtresa på Mälaren) påverkade de två varandra; bland annat kan man märka hans influens i romanen Hertha.

Olof Eneroth ivrade för att alla skulle ha kunskap om trädgårdsodling och det var pomologin, läran om odlade frukter och bär, som låg honom närmast hjärtat.  Hans  Handbok i Svensk Pomologi var ett banbrytande verk men han skrev mycket mer. En fullständig förteckning av Eneroths skrifter finns i verket Anguis in Herba, Gartenpedagogik und Weltveredlung im Lebenswerk des schwedischen Agitators Olof Eneroth, en doktorsavhandling skriven av tyske Joachim Schnitter som kom 2011på Disserta Verlag. Här kan man också läsa  Olof Eneroths levnadsteckning och om hans inflytande på trädgårdskonst i Sverige.

Boken återger ett brev från Eneroth till en vän där han berättar att intresset för trädgårdsodling bara är en täckmantel för hans vilja att få motsträviga grevar och baroner att medverka "vid folkuppfostran och folkundervisningens höjande".  Han kallar sig själv en anguis in herba, det vill säga en orm i gräset; "så  kilar man in i den compacta massan af den grevligt höga dumheten i folkuppfostringsfrågan en och annan liten idé, inbakad i spenat och äplemos; -- och så går det".

Det är fantastiskt att vi fått detta fint illustrerade verk som behandlar Olof Eneroths gärning på ett ingående sätt. Stort tack till Joachim Schnitter! Önskar bara att författaren hade tagit hjälp av en svensk korrekturläsare. Som det är rymmer boken alltför många felstavade svenska ord; mönstergårdar som blivit monstergårdar är bara ett exempel.



söndag 17 mars 2013

Cikaderande äpplen

Jag skrev för en tid sedan att jag hade sett ordet cikaderande i den pomologiska litteraturen.  På sidan 443 i Handbok i svensk pomologi från 1896, Alexandra Smirnoffs omarbetning av Olof Eneroths bok med samma namn, står det om det ryska äpplet Simnoje Polosatoje att köttet är "cikaderande (fläckvis genomskinligt)". Vi har många svenska äpplen vars kött visar samma egenskap, till exempel Oranie, Husmoder, Rossvik, Charles Ross och Kalmar  Glasäpple (läs om dem i min bok Svenska äpplen).

Varifrån kommer ordet cikaderande, frågade jag. Förekommer ordet i andra länder? Min undran fick Krister Andersson att göra efterforskningar. Han kom fram till att ordet har använts i Tyskland och skickade mig en artikel från 1882 ur Pomologischen Monatshefte med rubriken Über das Cicadiren (Glasigwerden) der Aepfel.

Artikelförfattaren skriver att hans träd detta år släppt en stor mängd till synes friska äpplen och undersökningar visade att cikadering av fruktköttet bar skulden. Förklaringen är sammanfattningsvis denna: Genom stjälken löper strängar som skickar näring från trädet ut till äpplet. När stjälken möter äpplet delar sig strängarna och vi ser dem som ljusa ådror runt kärnhuset. Det är dessa kärlsträngar som svarar för att äpplet ska få den näring och den vätska det behöver för sin utveckling.

Tittar man på glasat kött i mikroskop får man se saftig, trasig cellvävnad och kärlsträngarna är i det närmaste försvunna. När de inte finns mer upphör äpplets näringsupptag och äpplet faller från trädet, skriver författaren.
Han skriver också cikaderingen utgår från kärlsträngarna. Detta stämmer i alla fall inte varje gång. Precis som Smirnoff skriver kan man ofta se fläckar av glasigt kött här och där i äpplen.

Till hösten måste jag titta noga på glasiga äpplen. Tack Krister för artikeln!


måndag 4 mars 2013

Igelkottar och äpplen

Så här gör igelkottar när de plockar äpplen. I alla fall enligt en bild i ett engelskt bestiarium från 1300-talet som jag såg i The Daily Telegraph häromdagen. Att igelkottar plockar äpplen och fäster på sina taggar är en gammal myt som jag har stött på hos en italiensk författare också.